torsdag 1 september 2011

Det kallas tvivel

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur? 


Ja han vet hur tankar blir till ord, den där Lasse...


Själv vet jag inte vad jag ska säga, finner inte ord. En del dagar, dagar som den här, känns det inte bra. Det känns bara fel. Jag känns fel. Varför är det så?

Så jävla pinsamt att den där högstadie-mentaliteten lever kvar hos vuxna människor.

Nä fan det känns inte bra alltså.
Dock känns det förbannat bra att ha det sagt.


Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager i natt?
Det kallas tvivel...

3 kommentarer:

  1. Jag har aldrig förstått hur vuxna kan bete sig som om dom fortfarande går på högstadiet, så himla tragiskt. Men fördelen är jo att man inte ens behöver bry sig om att respektera dom som vuxna, när dom beter sig som små ungar :)Kram på dig :)

    SvaraRadera
  2. Jobbigt! Det verkar som att vissa människor verkar ha svårt att komma ifrån den där perioden... det jobbigaste är dock när detta gör så att man själv börjar tvivla, vet vad du menar! Hoppas det löser sig :) You go girl, som du brukar säga! ;)

    KRAAM!

    SvaraRadera